Men det går att utse den siste, nämligen hovfotografen och journalisten Aron Jonason — Han var ingen narr så som vi ofta tänker oss denna historiska figur — utstyrd i lustig dräkt och med löjeväckande uppträdande. Men en humor som uppskattades av kungen hade Jonason, som var så välkänd för sin västsvenska slagfärdighet att eftervärlden gav honom epitetet »Göteborgshumorns grundare«. Oscar II — som var fotografens uppdragsgivare — älskade hans ordvrängerier och kallade honom därför »Storwitzir« efter en idé av Albert Engström. Ett av Jonasons mest välkända skämt, yttrat när kung Oscar lär ha irriterat sig på fotografens myckna användande av sin magnesiumblixt, är i dag en del av folkhumorn: »blixtrar den ene så åskar den andre«. Men när Jonason »witzade« för sin konung var hovnarrarnas guldålder för länge sedan över.
Bild: Heidelbergs universitetsbibliotek Stridshästarna var tvungna att ha särskilda egenskaper. Hästen skulle vara stark och snabb samt tränad och van vid höga ljud och olika synintryck som hörde till strid. Hästen måste kunna vända sig snabbt och göra snabba ruscher framåt. De flesta riddare föredrog hingstar. För att inte trötta ut hästen i onödan, reds ofta en annan häst fram till stridsplatsen. Att arrangera den här typen av extremt dyra fester var något som förväntades av kungar och furstar i medeltidens Europa. Tornerspelen gav arrangören status samtidigt som riddarna fick visa upp sina vapenfärdigheter.